I min visuella essä om Atacama, “Geometría del cautiverio” (Saposcat Publishing House 2020), arbetar jag utifrån min personliga historia, rekonstruktionen av minnespassager och ruinerna av en övergiven stad i öknen, Chacabuco, som blev ett fångläger under Pinochets diktatur och där jag satt fängslad i ett år.
I detta verk återvänder jag till scenen, inte som ett offer eller som en motståndsman. Jag letar efter de berättelser som har gått förlorade, de som har lämnats kvar på berget, i det här gamla, fallfärdiga salpeterkontoret.
“I mina återkommande resor till fånglägret Chacabuco finns ett försök att rädda föremål, dokument och bilder. Genom montage och juxtapositioner skapar jag en konstellation med dem, en berättelse om en tid som gått förlorad i mitt minne. Montaget leder oss till en dekontextualisering som bryter en linjär tidslinje”. (Patricio Salinas.2020)
Chacabuco var varken ett Auschwitz, ett Mauthausen eller ett Gulag. Det finns dock en stor möjlighet att båda förtryckarmodellerna, i olika former och grader, kommer att upprepas i vårt nutida samhälle. Chacabuco var en av många modeller av fångläger som skapats av totalitära stater för att förtrycka, underkuva och slutligen tysta medborgare som beskrivs som obekväma. Och detta är inte isolerade eller oavsiktliga situationer i demokratier, utan en konstituerande delav det samtida samhället, skriver jag i min visuella essä om Atacama.
